jag saknar för mycket. det är så hemskt att man ser tillbaka på så mycket och ler. jag menar. minnen är någonting helt underbart, men när man minns och saknar för mycket så blir man mest sorgsen. jag som är en väldigt glad person, låter mig inte tyngas ner av mycket. men min besvikenhet över att det inte finns en tidsmaskin kan ta över då & då.

jag minns hultsfred-05 och hultsfred-06. jag har de goda "ärren", vilket är alla bilder + de två banden på min högerarm. men känslan, lukten, glädjen. det är minnen nu. jag har helt enkelt ont i hjärtat när jag tänker tillbaka. som till exempel när jag lyssnar på "innan bomberna" med kristian anttila. den konserten var ju definitivt inte den konsert eller stund jag värderar högst från hultsfred. men den upprepande melodin i slutet av låten tar mig tillbaka till innan den konserten. det var hultsfred-06s första konsert, och det var varmt, & man var full och glad. minnena av alla äventyr vi hade om nätterna skrattar jag fortfarande åt, och det är mest minnen som är roliga att berätta. men även dessa minnen kommer utvecklas till sådana jag inte skrattar lika mycket åt, utan gråter åt.

jag minns också nian. trysil, grundentfesten, grundentlunchen. allt. jag saknar nästan till och med stressen vi hade i slutet med alla inlämningar, projekt och skrivningar. allt skulle knytas ihop till en säck, hela läsåret, för att vi skulle kunna få våra avgörande betyg, och man var paranoid & stressad. men herrejävlar, vad jag saknar det. eller. jag skulle kunna göra allt det igen för att få uppleva sammanhållningen i nian igen.

jag sitter & deppar över gamla tider. fuck, jag är patetisk.

- kom hultsfred-07 (!!!)