för första gången någosin så har jag suttit i publiken på en danshuset-show. visst var det annorlunda, men det kändes inte så konstigt som jag trodde det skulle göra. jag trodde att jag skulle se en bild över loge-stressen framför mig, men det gjorde jag faktiskt inte. grupperna var annorlunda från förra året, så det kändes inte längre som den dansskola jag växt upp med. herregud, nio år spänderade jag där och på kulturums scen. eller kan det vara tio? i vilket fall så finns en stor del av mig själv där, faktiskt. mycket minnen av nervositet, spänning och lättnad. så jag började faktiskt fundera på hur mycket det bildat min personlighet. dansen är ju så upplyftande och har verkligen fått en att lägga tankarna på helt andra saker. man började känna med en annan del av hjärnan, kändes det som. ja. mina dansskor kommer nog inte hamna på hyllan, men de kommer nog heller inte stå på kulturums scen igen, as far as i know. fast iallafall. vart ska jag annars ta vägen?

jag blir alltid så här när jag har sett någon dansa så som jag alltid önskat att jag kan dansa. när jag ser någon verkligen bara ta all energi i hela kroppen och omvandla det till en dansenergi som bara kan jämföras med eldens. när man ser passionen i dansaren & hur mycket hon älskar att stå där. jag älskar också att stå på scenen, men jag har aldrig fått känslan att jag har strålat. jag har alltid varit den fokuserade, med kollen, men jag har aldrig känt att folk har tänkt "wow" när de har sett mig göra dubbelpiruetten. kanske för att jag själv inte är nöjd med min dans, och det var kanske därför jag inte kände för att dansa det här halvåret. men kanske kan jag ta mig själv i nacken och verkligen dansa ut det just jag älskar med dans. kanske kan jag få se ut som de andra energiska dansarna gör. men vem får veta om man aldrig försöker? vi får se.